Foto
[ info : kontakt : foto : jobbet ]
Det som jag kanske ägnar mest tid åt, förutom jobbet, är foto. Jag spenderar rätt mycket tid med att foto, redigera bilder, skriva ut, osv. Det är fullt möjligt att jag ägnar för mycket tid åt foto men eftersom det får mig att koppla av så tror jag det är rätt bra att jag ägnar tid åt det.
Varför fotografering?
En enkel och bra fråga … och jag har ett enkelt och bra svar: jag vet inte. Så vitt jag vet så har jag alltid varit intresserad av bilder och foto. För ett tag sedan så hittade jag den här bilden av en av mina barndomskompisar och tittar man på vinkeln/höjden på vart kameran befann sig så gissar jag att det är jag som tagit bilden.
Jag antar att jag tagit denna bild
Det ser ut som min kompis är 8-9 år, vilket betyder att jag var 7-8 år när jag tog bilden. Antagligen använde jag mina föräldrars Kodak Instamatic. Jag tycker mig minnas att jag rätt ofta lånade kameran och sprang runt och fotade … men det är kanske en efterhandskonstruktion.
Jag kommer inte ihåg varför jag var så fascinerad av foton, det jag minns är att jag tyckte om att titta i fotoböcker på biblioteket i byn. Jag tittade naturligtvis i olika böcker om djur, men jag tycks minnas att jag var mer intresserad av böcker som berättade någon historia. Till exempel hur människor levde i Afrika, hur människor levde för 30-50 år sedan, foton från första och andra världskriget, olika upptäckresandes resor, etc.
När jag var tonåring så byggde pappa ett mörkrum till mig och jag spenderade en hel del tid där. Jag lärde mig de grundläggande sakerna om hur man framkallar film och foton, på högstadiet tror jag att jag fick prova att framkalla färgbilder också. Men jag var nog inte så duktig i mörkrummet eftersom jag helt enkelt inte hade tillräckligt med tålamod.
Jag i mörkrummet som pappa byggde
Jag började också spara ihop till min första spegelreflex och till slut så hade jag tillräckligt mycket pengar att jag kunde köpa en ny Pentax MX precis när den släpptes. Fram till det att jag började på universitetet så ägnade jag en hel del tid åt att fota. När jag började trean på gymnasiet så fick tillbringa veckorna i Härnösand, vilket gjorde att det blev mindre och mindre fotande (men mer elektronik). Inte blev det bättre när jag började på universitetet, även om jag fortfarande var intresserad så hade jag inte tid eller möjlighet att fota. Slutresultatet är att jag under 15 år nästan inte tog några bilder alls.
Men det ändrades en födelsedag. Mina föräldrar och syskon gav mig en digitalkamera som födelsedagspresent. Det var en kompaktkamera, en Nikon Coolpix 885, och plötsligt behövde jag inget mörkrum längre, bara en dator … och datorer hade jag gott om. Så nu slapp jag försöka hitta ett lab, fixa kemikalierna, se till att det finns papper, torka bilderna, ta hand om kemikalierna, städa och framför allt hitta tillräckligt mycket sammanhängande tid för att göra allt detta. Istället så kunde jag ladda ner bilderna till datorn och sedan ta några lediga minuter för att jobba lite med ett foto. Och måste jag göra något annat så kunde jag snabbt spara allting och göra något annat. En jätteförbättring för min del.
Jag fortsatte att ta lite ströbilder här och där utan någon större tanke, det var mest som dokumentation. Men jag hade ett stort problem med kameran, det tog en sådan tid för Coolpixen att exponera en bild att folk hann gå ut från bilden innan bilden var tagen. Så jag köpte en ny kompaktkamera men hittade andra problem med den, köpte en ny för att fixa detta, osv.
Men efter några år, mars 2007 enligt mitt fotobibliotek, så köpte syrran en Canon 350D och jag tänkte att jag inte kunde vara sämre. Med lite skakiga ben, det var ganska mycket pengar, så gick jag till den lokala fotobutiken för att köpa en egen Canon … och kom ut med en Nikon D80! Anledningen var ganska enkel, D80n kändes bättre än 350Dn i min hand, Canonen var helt enkelt för liten.
Nu kunde jag inte längre klaga på att det var kamerans fel när bilderna var dåliga, nu fanns det bara en felorsak: jag. Med andra ord så var det dags att försöka bli bättre som fotograf. Till en början var det mycket familj, vänner, lite försök till naturfoto, resebilder men det var huvudsakligen “kort”, inte foton — syftet (om det jag överhuvudtaget hade något syfte) var nog mest dokumentation av vad familjen gjorde.
Efter några år så började jag ta bilder när ungarna tränade ju-jutsu, vilket inte blev så lyckat. Bilderna var inte bra, vare sig innehållsmässigt eller tekniskt. Problemet var att jag inte hade en aning om vad jag gjorde, jag visste varken hur jag skulle ställa in kameran eller hur jag skulle göra för att få något intressant innehåll. Jag försökte bli tekniskt bättre och lyckades faktiskt, det bästa med att titta tillbaka på gamla bilder är att konstatera att de bilderna var så dåliga att jag kastat dem nu. Det betyder att jag blir bättre !!
Jag började med foton på den här nivån … så det var inte svårt att bli bättre 🙂
För att få lite bättre kvalité på bilderna, plus att jag råkade ha sönder det objektiv som kom med kameran, så köpte jag ett nytt objektiv. Och skillnaden var gigantisk, den tekniska kvalitén på bilderna blev mycket bättre. Efter några månader så beslutade jag mig för att köpa en ny kamera. Återigen så var det storleken på kameran som var problemet. Även om D80n var större än 350Dn så var den för liten för min hand, jag fick helt enkelt kramp i fingrarna när jag gick omkring med kameran under en hel dag.
När jag skriver “ny kamera” så menar jag “en ny begagnad kamera”. Jag lyckades hitta en Nikon D700 som behövde en ny ägare. Det finns två kameror som har betytt speciellt mycket för mig. Den första är min Pentax MX och den andra är denna D700. Under de 6 år jag använde denna kamera så lärde jag mig otroligt mycket, den tekniska kvalitén på bilderna var så mycket bättre och jag kunde ta bilder som aldrig blev bra med D80n. Vad jag inte hade insett själv var att jag hade “växt ur” D80 och att de tekniska begränsningar som D80n hade faktiskt blev en begränsning för mig — jag var bättre än kameran :).
D700n gjorde att jag kunde börja ta ut svängarna och lära mig mer om det mesta i fotoväg, men speciellt om att fota ju-jutsu. För den som aldrig har fotat jutsu så kan jag berätta att problemen är att ljuset är oftast dålig, rörelserna snabba, stor kontrast mellan vita dräkter och mörka bakgrunder samt att det kan vara riktigt svårt att få rätt färgtemperatur i bilderna. Annat som jag lärde mig var vilka objektiv som passade för olika tillfällen och motiv, blixtfoto, osv. Tyvärr så var det fortfarande bara “snygga bilder” utan att bilderna berättade någonting, det var bara en avbildning av ett ögonblick i tiden. Jag tänkte väl inte så mycket på det då … tror jag, men egentligen så har jag nog alltid varit lite irriterad över detta men inte vetat varför jag varit irriterad.
2018 fick jag ett erbjudande om att testa en begagnad Nikon D4s (professionell sportkamera) över helgen … vilket naturligtvis gjorde att jag köpte den. Det är den bästa kameran jag använt för sportfoto, ergonomin är perfekt — alla knappar sitter precis på rätt ställe, den funkar perfekt hela tiden, det är en väldigt bra byggkvalité , osv. Klart härlig kamera — dock så är det inte en kamera om du är ute och vandrar !! Så på grund av pandemin sålde jag denna kamera … den var dammig och skaffade något som var enklare att ha med sig ute i skogen.
Det är väl en sammanfattning av mitt fotande så här långt, jag har spenderat mest tid att ta “snygga bilder” och lite sportfoto. Även om jag inte är någon stjärna på sportfoto så tycker jag att de är OK rent tekniskt men precis som alla mina foton så saknar de någon sorts historia eller råd tråd.
Så här är jag nu, jag kan de tekniska grunderna men jag vet inte hur jag ska göra för att få fram en historia i bilderna. Så det är vad jag tänkte försöka lära mig härnäst.